Historien om farsans "verkstadskaffe"

Jag har en övertygelse.

Om någon inte tror sig gilla specialkaffe, så beror det på att personen ännu inte har fått rätt kaffe presenterat för sig – på rätt sätt, vid en passande tidpunkt. Min egen pappa har uppskattat många av de koppar jag låtit honom provsmaka genom åren. Men fortfarande kan han dra i gång bryggaren och tycka att det gamla mörkrostade från mataffären ändå går precis lika bra.

I dag drack jag en kopp med honom, av det märke som jag själv alltid valde före jag upptäckte specialkaffet. Och jag förstår vad det är han gillar. Jag förstår också att jag har misslyckats med att ”frälsa honom” fullt ut med specialkaffet. Jag har helt enkelt försökt att få min pappa att gilla det som jag själv gillar. I stället för att leta upp ett specialkaffe med rätt karaktär för honom.

Så nu har jag gjort just det. Sumatra Raja Toba från Indonesien är rosteriets mustigaste och kryddigaste kaffe (nyligen beskrivet som ”verkstadskaffet” här i flödet). Det har precis det som min pappa gillar med sitt ”vanliga kaffe”. Det är intensivt och det är lite ”rivigt”. Men det lyckas med konststycket att samtidigt vara snällt och mjukt. (Till skillnad från ”industrikaffet” som har en osund bitterhet och en eftersmak som lägger sig som en obehaglig hinna i gommen.)

Det har tagit lite tid för mig att upptäcka det, men det finns mycket för mig att lära i att lyssna på min gode far. Även när det kommer till kaffepreferenser.

Att jag har mycket att lära i garaget och med allt möjligt annat fixande... det visste jag redan innan vi gav oss på dagens projekt:
Att skapa en kaffelåda!*

Tack pappa, du är min hjälte.

*Titta gärna på videostoryn ”Kaffefarsan” som finns sparad under höjdpunkter på Kaffemissionärens instagramkonto.

Kaffet gott,
Allt gott

/Viktor